Adopterad på 50-talet - Vad innebar det - och hur hanterade jag det?

HB 5 år              Furir på F18              Hb 2016      

Jag är född den 26 juni 1950 i Kristianstad och kom redan som nyfödd till barnhem, ja så står det i kyrkböckerna - "till barnhem". Efter 6 månader stod det ett barnlöst lantbrukarpar i dörren och skulle hämta mig. Här börjar mitt lyckliga liv som jag kan se tillbaks på. I fortsättningen kallar jag mina adoptivföräldrar för föräldrar samt Mor och Far. När jag kommer så långt att jag nämner mina biologiska föräldrar så blir det Mamma och Pappa.

Min mor hette Ingar Bengtsson (f. Nilsson) och var från Bräkne-Hoby i Blekinge. Hon utbildade sig till barnsköterska som det då hette. Min morfar var Sjökapten och hette William Nilsson, en välkänd profil liksom min morbror Lennart också kallad "Skepparn".
Min far hette Bertil Bengtsson och var född och uppvuxen i Björnekulla i Åstorps kommun.
Mina föräldrar bodde på min farmors föräldragård Björnekulla 8:8. Min farmor hette Eva Bengtsson (f. Paulsson) och farfar hette Alfred Bengtsson. Min farmor dog relativt ung, 58 år, så henne träffade jag aldrig och min farfar dog när jag var 1½ år så jag minns tyvärr inte honom.

Jag har många gånger tänkt att skriva en bok om mitt liv, som jag känner har varit mycket innehållsrikt, men läsekretsen skulle kanske bli ganska liten.
Därför väljer jag att berätta här.

Mitt huvudsyfte är att berätta om att vara adopterad och allt positivt detta medfört. Men jag börjar med några målande konkreta minnen från min barndom som sitter djupast.

En kall vinterdag i mars 1954 satt jag i ett baksäte i en Mercedes Benz 180S årsmodell 1950, dvs lika gammal som jag själv. Mina föräldrar var ute och provkörde sin första bil och jag minns att försäljaren fanns också med i bilen. Min mor hade tagit med en filt som jag skulle ha på mig för att inte frysa. Jag ser denna filten, som var ett svart/vitt Schackbräde, framför mig samtidigt som jag känner kylan i bilen. Dagens värmesystem i bilar var långt borta då. Det blev bilaffär och bilen kom att följa mig fram till 1965-66 då den byttes mot en Opel Rekord 1700 som sedermera blev min första bil 1968. Ja detta är ett av mina första minnen som jag konkret kan ta på.

Min uppväxt var helt fylld av kärlek och omtanke. Mina föräldrar var de bästa man kan tänka sig i den tidsåldern. Med facit i hand skulle jag naturligtvis uppskattat om dagens öppenhet kring alla frågor funnits även då. Ett exempel återkommer jag till lite längre fram.

Tiden gick mot skolstart 1957. Väg 21 var inte så hårt trafikerad på den tiden även om det var sk. riksväg. Jag fick cykla de tre kilometerna till skolan. Mina föräldrar hade köpt en ny röd Cresent 3 vxl cykel. Jag var stolt som en kyrktupp. Lika positiva var inte grannens barn som ibland följde med längs vägen till skolan.

På vägen till skolan kunde det plötsligt komma en knytnäve rakt ut i luften och träffa mig så att jag välte. När jag låg där på marken var det snabbt någon som låste min fina cykel och kastade nyckeln i bäcken som rann intill. Så kan Du ha det Din "djävla fosterglött". Under åren som gick tills vi blev vuxna umgicks vi, trots detta som hände lite då, ofta.
Det var ju mina lekkamrater, och vi hade roligt de flesta gångerna. Men det hände några gånger om året att jag fick anledning att undra över vad ordet "Fosterglött" betydde.
Här är ett sådant tillfälle då jag önskade att det öppna klimat som finns idag hade funnits då. Jag gick hem vid alla dessa tillfällen det hände och frågade min mor vad ordet "Fosterglött" betydde. Tyvärr fick jag inget svar som jag begrep utan det var snarare en bortförklaring som lät "bry Dig inte om det, dom är dumma och begriper inte bättre".
Jag lät mig nöjas med detta.

Min far och jag pratade aldrig om detta förrän 1962 när jag var 12 år. Då kom det ett brev till mig med en kallelse till, jag tror det var en skärmbildsundersökning som alla i skolan skulle göra. Om Ni som är i min ålder minns det så på alla offentliga papper där det framgick en adress, som var stansad med en stansplåt, så fanns nuvarande och tidigare adress i adressfältet. T.ex på skattsedeln var det så. På min stod det 1951 Hovrätten 10 Kristianstad och därefter 1952 Björnekulla 8:8 Åstorp. Då förstod mor och far att jag skulle undra. En dag när jag höll på att bygga ett duvslag till mina duvor i hönshuset kom min far. Han sa "Hans, jag vill prata lite med Dig". Här skulle dagens öppnare attityder ha hjälp min far. Han våndades och tyckte säkert att det var jätteobehagligt att säga det han skulle. "Du förstår att när mor och jag skulle ha barn så kunde vi inte få det"................. .....ja det blir tomt här för jag minns inte detaljerna. I mitt huvud kretsade bara alla tillfällen då grannens barn kallat mig för "fosterglött". Far fick fram något om adopterad................men jag lyssnade nog inte så aktivt utan det fortsatte att snurra. Far gick ut och jag fortsatte med mitt duvslag.

Konstigt nog minns jag inte vad som sades eller hände på kvällen den dagen. Sannolikt tyckte mor och far att nu hade dom berättat det så nu var det över. Jag minns inte heller att detta togs upp i någon nämnvärd utsträckning heller.

Åren gick och sedan hände en incident som förändrade min syn på situationen. Jag tror jag var 13-14 år.  Vi var hos en granne som var trädgårdsmästare. Jag minns såväl att vi befann oss i ett växthus med tomater när det hände. En av mina sk. "barndomsvänner"  kallade mig återigen för "fosterglött". Plötsligt tvärstannar Trädgårdsmästaren och griper tag i vederbörande. Han lyfts upp i luften en halv meter över marken. Där hänger han och ser överraskad ut när Trädgårdsmästaren säger "En sak ska Du ha klart för Dig! Hans  föräldrar har valt honom men Dina har fått ta Dig som Du är"
Det kunde inte kännas bättre! Jag var plötsligt stolt över att vara "fosterglött" även om jag nu visste att det hette adoptivbarn. Visst kändes kanske lite taskigt för min "barndomsvän" (om man nu kunde kalla honom det)

Jag levde med en bekräftad uppgift, dock med ett annorlunda namn som numera var adopterad. Jag var ju inte sen att kommentera detta när någon av grannbarnen fortsatte att säga "fosterglött". Jag är adopterad och mina föräldrar har valt just mig! Hrm....det kändes bra och jag tog inte längre illa vid mig eller undrade.

Delar av den kommande tonårstiden skulle jag vilja ha ogjord. Men jag skulle också velat att mor och far hade varit mer öppna och pratat om situationen. Min reaktion och mitt uppträdande var inte trevligt emellanåt. När det blev konflikter, som i alla familjer, utnyttjade jag min situation och svarade ofta att "Det ska ni inte bry Er om för Ni är inte mina riktiga föräldrar. Ja, det gör ont även när jag nu skriver det, men idag kan jag hantera det och förstå reaktionen. På den tiden under min uppväxt var det mycket "hysch hysch" kring dessa frågor. Tiderna var sådana för de flesta då i samhället. Min mor berättade att jag var född i Kristianstad och att min mamma inte var gift och kunde då inte ta hand om mig.. För min mor var detta obegripligt eftersom hon var mycket barnkär, utbildad barnsköterska och längtade efter barn hon inte kunde få. Men tyvärr pratade vi aldrig mer ingående om detta. Jag försökte i vuxen ålder och då gick det lite bättre. Om hon vetat vad jag vet idag om min mamma så hade hon säkerligen förstått.

Som vuxen kan jag idag ha förståelse för vad som hände trots att det satte djupa spår i mitt liv. Jag ska inte överdriva, men att jag kallar det djupa beror inte bara på de rent fysiska händelserna med cykel mm utan närmare på vad detta skulle innebära i min framtid när det gäller upplevelser.

Åtskilliga gånger hittade jag på en egen bild av hur min mamma och pappa såg ut och var dom fanns och gjorde. Mor berättade lite ibland. Hennes förmedlade bild var att min mamma var en dålig människa som lämnat bort mig för att hon levde ett liv som inte var accepterat i samhället på den tiden. Den bilden har senare helt förändrats. Min pappa var däremot en "rejäl karl". Han hade tagit sitt ansvar och till och med varit på BB och hälsat på mig. Ja, den bilden lever väl kvar till största delen. Varför jag skriver största delen återkommer jag till längre fram. Visst fantiserade jag och ju längre tiden gick ju mer övertygad blev jag om att jag ville forska mera i detta. Men jag ville inte på något sätt såra mina föräldrar. Eftersom man på den tiden inte hade den öppna attityden jag talat om tidigare så var det en svår situation eftersom jag egentligen inte visste hur och om dom skulle reagera om jag började fråga mera.

Vid denna tiden fanns planer på att låta väg 21 gå bakom vår gård och över järnvägen mellan Åstorp och Klippan. Detta utgjorde indirekt skälet till att gården inte fortsatte att gå i arv i släkten. Möjligheten att få lönsamhet fanns inte längre utan att så att säga köpa till. Mina tankar hade redan då börjat cirkulera kring att jag ville bli Polis. Min mor och far hade nära vänner som bodde i Klippan. Jost och Brita Ehrenstråle hette dom. Deras barn Katarina, Anders och Elisabeth blev också en del av min uppväxt. Speciellt Anders som bara var ett år äldre än jag. Anders blev en Klippanprofil på sin tid genom att han spelade i Empty Harts som uppstod i Klippan. Jost var flyglärare och sedermera kassachef på F5 i Ljungbyhed. När han hörde mina planer så föreslog han att jag skulle söka till Flygvapnet för att göra min värnplikt och sedan söka Polisskolan i Solna. Det skulle vara lättare att komma in sa han om man hade varit ett tag i det militära systemet.

Hösten 1967 började jag min militära bana på Herrevadskloster som befälselev och fick därigenom möjlighet att korrespondera fritt utan att mor och far skulle undra. Jag ville som jag nämnt tidigare inte såra dem med mina frågor.  Jag visste att jag var född i Kristianstad och att jag döpts där. Därför skrev jag ett långt brev till Kyrkoherden i Heliga Trefaldighets församling i maj 1969 med frågor om vem min mamma och pappa var. Redan efter fjorton dagar fanns det ett kuvert avstämplat från Heliga Trefaldighetsförsamlingen i Kristianstad. Det var med stor spänning jag öppnade det och började läsa...............

Den kyrkoherde som då tjänstgjorde hette Sune Burman. Han började sitt brev med att han förstod min önskan om att hitta mina "rötter" men tyckte jag skulle vara försiktig på min väg att leta upp min biologiska släkt. Egentligen avrådde han mig från att leta vidare.  Jag fick reda på att min Mamma och Pappa inte varit gifta och att jag därmed var "oäkta" som det då hette när man var barn och föräldrarna inte var gifta.
Min Pappa var från Kristianstad och min mamma från Rickarum, sydost om Hässleholm. Båda var födda 1926 och var således 24 år när jag föddes. Enligt de uppgifter jag fick så hade jag en syster som föddes 1947 i Kristianstad och som flyttade hem till vår mormor redan 1948 (1 år gammal). Två år senare, 1952, flyttade min mamma från Kristianstad hem till Rickarum igen. På den tiden fanns bara uppgifterna i den församling man bodde vilket innebar att jag inte hade någon uppgift var de fanns idag. Första steget var alltså att börja leta i Kristianstad respektive Rickarum. Jag fick också reda på att min mamma hade omkommit i en bilolycka 1962, 36 år gammal. För mig kändes det som en återvändsgränd redan här. Det var ju henne jag ville träffa. Denna känsla förbyttes senare till ett konstaterande som jag fick leva med. Jag fann så oerhört mycket annat som var så positivt.

Nu börjar min resa i släktforskning. En resa som skulle visa sig vara kantad av otroliga händelser som visar hur liten världen är när man bjuder lite av sig själv och öppnar upp sitt hjärta.

Jag började med att leta rätt på adressen i Kristianstad till min pappa som visade sig vara hans föräldrahem. Jag stod där utanför huset och tvekade om jag skulle våga knacka på. Modet svek mig och jag körde därifrån. Ett beslut som kanske var rätt skulle det visa sig med facit i hand.

Nästa uppdrag blev att leta efter min syster. Då fanns vare sig internet eller CD-skivor med Befolkningsstatistik att leta i.
Vi är nu framme i december 1969. Om jag inte minns fel så var det i mellandagarna 1969 jag och min barndomsvän Svenne "styrde kosan" i min vita Saab 96 mot Rickarum. När vi kom till den lilla byn frågade jag i byns lilla affär om de kände Martin Jönsson. Jo, han bor lite utanför här längs vägen mot Norra Mellby. Jag styrde kosan mot Norra Mellby längs Rickarums byväg. Efter en stund hittade jag ett rött litet hus vid vägkanten. Nu återstod bara hur jag skulle göra för att få kontakt utan att berätta vem jag var. Jag vågade inte det just nu...... Då fick jag idén att köra en "Nödlögn". Jag knackade på och dörren öppnades av en liten gubbe som såg så snäll ut. Bakom honom stod en liten flicka på runt 10-12 år. Jag fick snabbt berättat mitt ärende....."Goddag, jag undrar om jag kan få en kanna vatten till min bil som kokar" Min Saab 96:a var inte speciellt varm men det var en bra idé för att få skäl att prata. I huvudet snurrade tankarna kring flickan i dörren och vem det kunde vara. Jag fick en vattenkanna och gick ut till bilen. Jag öppnade motorhuven och hällde vattnet vid sidan om motorn. När jag kom tillbaka med kannan fortsatte vi att prata om väder och vind. Då berättade Martin, min morfar, att han hade en dotter i Malmö och där snöade det just nu. Nu började mina tankar snurra. Dotter? Vad jag visste var att han bara hade en dotter och det var min mamma som var död. Jag började ana att han kallade min storasyster för dotter och att det var henne jag nu skulle leta efter. Vi pratade en stund och jag fick fram att hon jobbade på S:t Jörgens Hotell i Malmö. Fortfarande undrade jag vem den lilla flickan var som stod bakom honom och höll i hans byxor .

Några dagar senare körde jag till Malmö och St:Jörgen för att söka efter min syster. Jag kom till S:t Jörgen och gick till receptionen där jag frågade efter min syster. Jaha, sa den som stod i receptionen, vem av dem? Vi har flera som heter så. Efter en stund hade vi klarat ut vem som var min syster. Hon jobbade inte den dagen. Hennes exakta adress ville man inte lämna ut men på ett ungefär fick jag reda på vilket område så jag fick leta upp den församling hon var skriven i. Hon bodde i uppgång K enligt folkbokföringen. Jag åkte dit men hittade inte ingång K, det fanns bara A-D. K stod sannolikt för kvarteret Kronprinsen (ett höghus i Malmö med 28 våningar) där hon bodde. Nu började jag nästan ge upp. Jag såg ingen annan utväg än att ringa min morfar och berätta sanningen. När han svarade berättade jag att det var jag som fått vatten till min bil och att jag var hans barnbarn. Den första kommentaren var "Men lille påg, varför sa Du inte det så hade Du fått en kopp kaffe". Det kändes skönt med den kommentaren. Han var försiktig med att lämna ut adressen eftersom han ville förvarna henne innan jag dök upp. Jag kunde naturligtvis förstå det och fick nu fortsätta på egen hand. Efter en stund hittade jag hennes namn i uppgång D. Jag gick över gatan och in på ett fik för att köpa en kaka. Det blev både kaka och tårtbitar. När jag kom tillbaka till dörren var det en porttelefon. Jag kände att det bara blev svårare och svårare att lyckas så enkelt som jag hade trott det skulle vara. Vad skulle jag nu säga när jag ringde på? Hrm...Jag ringde och det var en man som svarade "Vem sökes och av vem?" Jag söker xxxxx och jag är en nära släkting "Jaha..välkommen in" Nu lättade det rejält. Jag kom in i huset utan att behöva gå närmare in på vem jag var. Hissen gick upp till våning 26 och jag klev ur hissen. Påsen med kakor var skrynklig och kartongen med tårtbitarna hade skakats om av min nervositet. Om det inte var vispad grädde i tårtan tidigare så var det garanterat så nu. Vid dörren till lägenheten stod hennes kille och höll upp den. I i hallen syntes en ung vacker tjej som skata närmade sig dörren med orden "Är Du min bror?" Marken brast under mina fötter och jag kände en känsla jag aldrig förr eller senare känt. Min biologiska syster stod framför mig........................

Idag är det den 21 december 2018 och jag har fått lite fart igen.

Det går sakta framåt och slutar väl i en bok!

Nu började jag fundera igen om jag inte skulle fortsätta mitt sökande efter min pappa.